Igår tog jag en lång promenad i snålblåsten, rejält påpälsad för att inte frysa. Det var Stockholmsväder när det är som sämst. Jag gick fort och hade fick snabbt upp värmen snabbt, så promenaden blev trots vädret ganska trevlig. På vägen hem hoppade jag in mataffären och handlade lunch. Trots att affären var full av kunder hittade jag en kassa med bara en före, snabbt som attan ställde jag mig där och lastande upp mina varor på rullbandet. Småbarnsmamman med tvillingvagn plus barn framför mig kände jag igen. Jag är ganska säker på att det var en före detta kollega, men jag har svårt för namn och ansikten så jag låtsades inte känna igen henne, hon var alltför upptagen med varor och barn för att se mig.
Precis när jag lagt upp alla varor på bandet, tog mamman för mig upp sin sista vara, ett kilo löjrom. Det fick den äldre damen i kassan att totalt tappa fattningen, hon förklarade att burken som inte var prismärkt, var mycket dyr över tusen kronor. 'Ja jag vet det', svarade mamman före mig. Efter en lång palaver som gick ut på att mamman skulle få burken prissatt, sa mamman att då struntar jag i burken. Tack och lov, tänkte jag, men nu virrade damen i kassan till det ordentligt, hon skulle parkera betalningen och ta betalt av mig först, sedan själv ta fram ett pris.
'Jag struntar i burken, jag står här med två småbarn och kan inte vänta' sa mamman som jag misstänkte att jag kände. Då tar en äldre dam som ställt sig bakom mig till orda skrattande sa hon till mig 'Två barn har väl alla haft'. Här står jag i en jävligt jobbig situation, jag hade tröttnat rejält på att stå och lyssna på damen i kassan, dessutom började jag bli svettig, jag var rejält påpälsad och varm. Och nu blir jag indragen i 'vi som hatar småbarnsföräldrar', nu var jag inte bara jävligt irriterad, nu stod jag där och kände mig dum med svett som började rinna efter ryggen. Då tar kassatanten helt sonika med sig burken med orden 'jag tar fram ett pris' och försvinner. Där står jag och väntar, svettigare och svettigare efter en evighet kommer kassatanten tillbaka, med en prislapp på burken. 'Halleluja Gud ske pris' tänker jag, men förgäves, inte fan hjälper det att åkalla Gud. Det gick inte att registrera burken i kassamaskinen.Kassatanten är ihärdig, hon säger det vi alla redan konstaterat, det går inte att registrera, det är något fel och fortsätter att försöka. Jag känner hur jag konar och bestämmer mig för att gå om hon misslyckas en gång till, vilket hon naturligtvis gör. 'Nä, nu skiter jag i det här' säger jag tyst för mig själv och lämnar mina varor och butiken, vid det här laget rinner svetten ner i ögonen. Jag önskar jag hade samma sociala mod som visas i den här filmstumpen. Troligtvis har vi alla råkat ut för liknande situationer, men när man står där känns det som det kan bara hända mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar